Strålning i hälsovården Strålning i hälsovården
Strålning i hälsovården

Tandröntgen

Röntgenundersökningar av tänderna och ansiktsområdet är för tandläkaren ett viktigt redskap för diagnostik och uppföljning av vården. Olika typer av röntgenundersökningar av tänderna utförs på cirka 2 000 verksamhetsställen runtom i Finland.

I förhållande till samtliga röntgenundersökningar utförs det många tandröntgenundersökningar, men undersökningarna begränsar sig till ett litet område och förorsakar en förhållandevis liten strålningsdos för patienten. Röntgenbilder tas alltid i enlighet med tandläkarens prövning och beslut om åtgärden är berättigad, och de utförs inte rutinmässigt utan patientspecifik behovsprövning.

Panoramatomografibild

Panoramatomografibild

Tandröntgenapparatur

Röntgenundersökningar av tänderna utförs med en tandröntgenapparat, genom vilken man tar bilder inne i munnen med en bildreceptor (intraoralröntgenapparat), panoramatomografiapparat och kefalostater samt datortomografiapparater med konformat strålknippe för tänder och käkområde (CBCT-apparater).

Intraoralröntgen

Intraoralröntgen

I en intraoralröntgenapparat lagras bilden på en film som placeras inne i munnen eller på en bildreceptor. Med denna apparat tas bilder av enstaka tänder eller några tänder bredvid varandra. Den stråldos som patienten får av en bild är i klassen 0,01 millisievert (mSv), vilket motsvarar ungefär den bakgrundsstrålning i miljön man exponeras för under ett dygn. Den digitalisering av tandröntgenapparater som skett under senare tid har minskat i synnerhet den stråldos som intraoralröntgen förorsakar. I Finland används totalt cirka 4 800 intraoralröntgenapparater och antalet röntgningar per år uppgår till cirka 2,3 miljoner.

I en panoramatomografiröntgenapparat cirkulerar strålningskällan, dvs. röntgenröret och bilddetektorn i motsatt riktning i en halvcirkel runt patientens huvud, så att man kan avbilda hela tandområdet på samma bild. För att bildtagningen ska lyckas är det viktigt att patienten placeras på rätt sätt med hjälp av de ljusmarkörer som finns i apparaten. Stråldosen vid panoramaröntgen är cirka 0,02 millisievert (mSv), vilket motsvarar ungefär den bakgrundsstrålningen i miljön man exponeras för under två dygn. I Finland finns cirka 700 panoramatomografiapparater och med dem utförs numera cirka 400 000 undersökningar per år. Till en panoramatomografiröntgenapparat kan vid behov läggas en kefalostat. En kefalostat är en tilläggsställning som används när man tar lateralskallbilder. Dessa avbildningar kan användas som hjälp till exempel vid tandregleringsvård. Strålningsdosen för en lateralskallbild är under  0,01 mSv.

Strålskärmning

Den stråldos som patienten utsätts för vid röntgenundersökningar av munnen är mycket liten. Det viktigaste sättet för att minska strålningsexponeringen av patienten är att begränsa strålningsfältet. Vid intraorala undersökningar kan man minska exponeringen av patienten genom att använda ett rektangulärt strålknippe med stråldetektorns dimensioner. Vid panorama- och kefalostatundersökningar är det också viktigt att begränsa strålknippet så att det är tillräckligt stort men inte större än nödvändigt.

Den strålningsexponering som sköldkörteln utsätts för kan minskas ytterligare genom att använda ett blykragskydd på patientens hals vid intraoral undersökning eller ett blyaxelskydd vid panoramaröntgenundersökning. När dessa skydd används ska man dock beakta att skyddet inte får störa genomförandet av undersökningen och leda till att man måste ta nya bilder. Enligt bestämmelserna (STUKs föreskrift S/4/2019) ska strålskärmar användas om de väsentligt kan minska exponeringen och skärmarna inte försvårar genomförandet av undersökningen.

Den strålning som ett foster exponeras för vid tandröntgenundersökningar är mycket liten och när man överväger behovet av röntgenundersökning av tänderna behöver man inte särskilt beakta en eventuell graviditet hos patienten. Ett blyförkläde som placeras på magen har således inte någon betydande skyddseffekt, men ett sådant kan användas.

Behovet av strålskärmning i undersökningsrummet påverkas bl.a. av hur mycket röntgenapparaten används, apparatens strålningsproduktion, strålningsknippets storlek och avbildningsriktningar samt röntgenapparatens placering i rummet och användningsändamålen för de lokaler som omger rummet. När det gäller intraoral- och panoramaapparater är i många fall redan de konstruktioner som finns i rummet (t.ex. en tegelvägg) tillräckliga som inbyggd strålskärmning. Om konstruktionerna anses vara otillräckliga måste strålningsskyddet för väggarna eller väggdelarna förstärkas.

Den personal som utför tandröntgenundersökningar ska skydda sig mot strålningen. Ett tillräckligt stort avstånd till patienten och strålkällan är minst två meter vid intraoral- och panoramatomografiröntgen. Ofta räcker det med att man skyddar sig mot strålningen genom att ställa sig bakom en mellanvägg medan röntgenundersökningen pågår.  
 

Panoramatomografiröntgen

Panoramatomografiröntgen

Kontakt

Kontakt