Byggnadsjordens och byggnadsmaterialens inverkan

Den ursprungliga byggnadsjorden och fyllnadsjorden, täckdikesgrus eller kross som hämtas från annat håll påverkar radonhaltiga luftströmmar som kommer från jordgrunden. Jordens förmåga att släppa igenom luft ökar dessa strömmar. Därför har man uppmätt de högsta radonhalterna i hus som byggts på grovt åsgrus.

Ett utfyllnads- eller täckdikeslager som lättare släpper fram luft och som lagts på tätare jord utökar strömningarna från jordgrunden redan p.g.a. dess förmåga att släppa igenom luft.  Dessutom producerar den flyttade jorden även själva radonet i markluften. Tjockt fyllnadsgrus kan således öka radonhalten över maximivärdet 200 Bq/m³ även i hus som byggs på lerjord.  P.g.a. radon får man inte kompromissa med de kvalitetskrav som ställts för täckdikesgrus. Alltför finfördelad jord leder till fuktproblem.

Med radonsäkra grundlösningar bekämpar man både ursprungsjordens och det tillförda grusets inverkan på inomhusluftens radonhalt. Endast i mycket avvikande fall då man vet att materialets uranhalt är exceptionellt hög finns det skäl att överväga att inte använda jord som hämtas från annat håll. I en sådan situation ska man reda ut vilken helhetsinverkan den ursprungliga byggnadsjorden, fyllnadsgruset och det valda sättet att grunda har på den radontekniska lösningens funktionalitet. På områden med mycket hög radonhalt finns det skäl att använda sätt att grunda som garanterar en låg radonhalt inomhus.

Den faktor som inverkar mest på radonhalten är strömmen av radonhaltig luft från jordgrunden. Byggnadsmaterialen inverkar mest på radonhalten i bostäder med betongstrukturer. Om väggar, tak och golv är av betongelement producerar de i medeltal en radonhalt på ca 70 Bq/m³. I småhus av trä där endast golvplattan är av betong, är betongens inverkan under 20 Bq/m³. I ljuset av dessa siffror ställer ett betonghus strängare krav på radonutsläppet från jorden än ett trähus – i båda gäller det eftersträvade maximivärdet 200 Bq/m³.