Radioaktivt utfall indelas i hög-, medel- och lågaktivt avfall. Det bränsle som används i kärnreaktorer kategoriseras som högaktivt avfall.

Det radioaktiva avfall som uppstått vid användningen av kärnenergi lyder under kärnenergilagen och det avfall som uppstått vid användningen av andra radioaktiva ämnen lyder under strålskyddslagen. På bilden (på finska) indelas dessa huvudklasser ytterligare i underklasser enligt slutpunkten för det radioaktiva avfallet.

​​​​​​​​​​​​​​När det gäller hantering och lagring är det ändamålsenligt att indela radioaktivt avfall i följande kategorier i enlighet med deras aktivitetsnivå (STUKs anvisning YVL D.4):

• Högaktivt avfall kräver mycket effektiva strålskyddsarrangemang och i allmänhet också nedkylning. Då är avfallets aktivitetshalt över 10 Gbq/kg. I Finland kategoriseras det bränsle som används i kärnreaktorer som högaktivt avfall.
• Hanteringen av medelaktivt avfall förutsätter effektiva strålskyddsarrangemang, och avfallets aktivitetskoncentration är över 1 Mbq/kg men inte mer än 10 Gbq/kg. Till exempel är jonbytarharts som använts för rengöring av kärnkraftverkets primärkrets medelaktivt avfall.
• Lågaktivt avfall kan hanteras utan särskilda strålskyddsarrangemang, och avfallets aktivitetskoncentration är under 1 Mbq/kg. Till exempel är fast blandavfall som uppkommer under servicestopp i kärnkraftverk (s.k. serviceavfall) i huvudsak lågaktivt.

När kärnkraftverket i sinom tid rivs uppkommer också låg- och medelaktivt avfall.

När det gäller slutförvaring indelas radioaktivt avfall ofta i kort- och långlivat avfall. I kortlivat avfall är halveringstiden för de dominerande radioaktiva ämnena högst cirka 30 år (till dessa räknas till exempel strontium-90 och cesium-137). Deras aktivitet hinner sjunka till en ofarlig nivå inom några hundra år. Det medel- och lågaktiva avfall som uppkommer vid driften av kärnkraftverk är i allmänhet kortlivat. Långlivat avfall, som använt kärnbränsle, innehåller däremot avsevärda koncentrationer av radioaktiva ämnen, vars halveringstid överstiger 30 år.

Radioaktivt och vanligt avfall

Eftersom praktiskt taget alla material i människans livsmiljö, till exempel byggmaterial, innehåller radioaktiva ämnen är det viktigt att definiera vad som är radioaktivt avfall och vad som kan anses vara normalt avfall. Då är utgångspunkten huruvida avfallet kan avge sådana stråldoser som överstiger nivån för obetydlig strålning. Därigenom är det möjligt att härleda de gränser för aktivitetskoncentration som fastställer radioaktivt avfall.

Det Internationella atomenergiorganet IAEA har framställt sina rekommendationer till gränsvärden som är radionuklidspecifika. För de viktigaste radionukliderna som ingår i kärnavfall ligger dessa gränsvärden mellan 0,1 och 10 Bq/kg. Motsvarande gränsvärden anges i STUKs anvisning YVL D.4. Frigränserna för annat radioaktivt avfall definieras i STUKs anvisning ST 1.5.