STUK övervakar STUK övervakar

STUK övervakar

STUK övervakar

Radioaktiviteten i Östersjön

Finland har varit en föregångare i uppföljningen av Östersjöns radioaktivitet. Radioaktivitetsundersökningarna påbörjades redan i slutet av 1950-talet som ett samarbete mellan STUK:s föregångare Radiofysikaliska institutet och Havsforskningsinstitutet.

En startbräda för undersökningen var kärnvapenproven som gjordes ovan jord på Novaja Zemlja på 1950- och 1960-talet. Med åren utvidgades uppföljningen till ett samarbete mellan alla Östersjöländer. Nedfallet från kärnvapenproven spred sig rätt jämnt över Östersjöområdet, och det innehöll huvudsakligen cesium-137 och strontium-90.

Det radioaktiva molnet som uppstod till följd av olyckan i Tjernobyl år 1986 rörde sig med luftströmmarna rakt mot Östersjön och orsakade ett nedfall som spred sig rätt ojämnt.  Östersjön fick mer Tjernobylnedfall än jordens övriga havsområden (bl.a. Svarta havet, Medelhavet, Nordsjön, Nordostatlanten). På grund av mängden cesium-137 som nedfallet medförde hör Östersjön tillsammans med Irländska sjön till de mest radioaktivt förorenade havsområdena i världen.

Andra viktiga källor för radioaktivitet är Europas två upparbetningsanläggningar för använt kärnbränsle, Sellafield i Storbritannien och La Hague i Frankrike. De övriga kärntekniska anläggningarna i Östersjöns avrinningsområde har stått för under en procent av Östersjöns aktivitetskoncentrationer av Cs-137 och Sr-90.

Cesium-137

Cirkeldiagram av utsläppskällor för cesium-137 i Östersjön. Den största delen, 80 procent, av utsläppskällorna för cesium-137 i Östersjön härstammar från nedfall orsakat av olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl. Övriga utsläppskällor är kärnvapentester (16 %), upparbetningsanläggningarna för kärnbränsle Sellafield och LaHague (5 %) samt utsläpp från kärntekniska anläggningar (<0,1 %).

Strontium-90

Cirkeldiagram av utsläppskällor för strontium-90 i Östersjön. Största delen, cirka 82 procent, av utsläppskällorna för strontium-90 i Östersjön härstammar från nedfall orsakade av de kärnvapentester som utfördes i atmosfären på 1950- och 1960-talen. Övriga utsläppskällor är olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl (11 %), upparbetningsanläggningarna för kärnbränsle Sellafield och LaHague (6 %) samt utsläpp från kärntekniska anläggningar (<0,1 %).

Under de drygt trettio åren som gått sedan olyckan har vattnet i Östersjön relativt snabbt blivit renare då cesiumet sjunkit till havets botten med sedimentmaterialet. Medan de högsta uppmätta halterna av cesium-137 genast efter nedfallet var ca 5000 becquerel per kubikmeter vid vissa kustpunkter i Finska viken och Bottenhavet, var halterna mindre än en tvåhundradel av det (< 25 Bq/m³) år 2019. Finska viken har blivit ren något snabbare än Bottenhavet på grund av olika sedimentationshastigheter och effektivare vattenutbyte mellan Finska viken och Östersjön.

Grafik över aktivitetskoncentrationen av cesium-137 i ytvattnet i olika områden av Östersjön under åren 1980–2019. I Bottenhavet, egentliga Östersjön, Bottenviken och Finska viken ökade cesium-137-halterna i ytvattnet i mitten av 1980-talet. Detta berodde på olyckan vid kärnkraftverket i Tjernobyl. Halterna har minskat småningom och är numera nästan på den fastställda nivån. Den fastställda målnivån är den genomsnittliga nivån som observerats innan olyckan i Tjernobyl.

Halterna av cesium-137 i ytvattnet vid olika områden av Östersjön under åren 1980–2019.

För tillfället är största delen av det cesium-137 som finns i Östersjön begravt i bottensedimenten. Cesiumets lokala fördelning i bottensedimenten följer i stort sett Tjernobylnedfallets spridning.

Om storleksklasserna för cesium-137-aktiviteten i bottensedimenten i Östersjöområdet åren 2011–2015. De största halterna har observerats i de östra delarna av Finska viken och i Bottenhavet.

Halterna av cesium-137 i sedimenten i Östersjön i 2011–2015.

Halterna av cesium-137 i fisken i Östersjön är under 15 Bq/kg, alltså tydligt mindre än i insjöfisk. Därför är stråldosen som finländarna får från Östersjöfisk liten, d.v.s. några tusendels millisievert per år.

Grafik över aktivitetskoncentrationen av cesium-137 i strömming i olika områden av Östersjön under åren 1984–2019. Aktivitetskoncentrationen i strömming följs på sex provtagningsområde i Karlö, Vasa, Olkiluoto, Själö, Tvärminne och Lovisa. På grund av olyckan i Tjernobyl steg aktivitetskoncentrationen för cesium-137 ungefär 50-falt i mitten av 1980-talet i jämförelse med tidigare år. Halterna har minskat småningom och är numera nästan på den fastställda nivån. Den fastställda målnivån är den genomsnittliga nivån som observerats innan olyckan i Tjernobyl.

Halten cesium-137 i strömming från Finlands kustvatten åren 1984–2019.

STUK deltar i den internationella övervakningen av Östersjöns radioaktivitet som görs enligt Helsingforskommissionens rekommendation. Resultaten finns också på Helsingforskommissionens internetsidor.

I årsrapporterna Övervakningen av strålningen i miljön i Finland ingår också resultaten från övervakningen av Östersjöns radioaktivitet. Årsrapporterna finns i det elektroniska publikationsarkivet Julkari.

I årsrapporterna Övervakningen av strålningen i miljön i Finland ingår också resultaten från övervakningen av Östersjöns radioaktivitet. Årsrapporterna finns i det elektroniska publikationsarkivet Julkari (julkari.fi).