Strålningens hälsoverkningar

Joniserande strålning kan skada arvsanlagen i levande celler. För cellen har det ingen betydelse om det är frågan om naturlig strålning eller konstgjord strålning. Däremot är det stor skillnad om stråldosen fås under en kort eller en lång tid. Även små stråldoser ökar risken för cancer något. En hög akut stråldos kan förstöra många celler och orsaka strålsjuka, lokal vävnadsskada eller fosterskada.

Strålning som träffar levande vävnad ger upphov till fysikaliska och kemiska reaktioner som orsakar biologiska förändringar. Strålning bryter sönder arvsmassan i cellerna, det vill säga DNA-spiralen. I detta fall kan DNA:s uppbyggnad brytas sönder och ofta brista. De elektroner som strålningen frigör ger upphov till reaktionsprodukter som skadar DNA. Strålning orsakar förändringar i såväl DNA som på andra sätt. Övriga, det vill säga epigenetiska verkningar, kan även överföras till celler och vävnader utanför det område som har utsatts för strålning. En omfattande eller kraftig strålningsexponering kan leda till att celler inom ett lokalt område förstörs eller till strålsjuka. Av icke-dödlig cellpåverkan kan vid ett senare skede uppstå andra skadeverkningar.

Strålning och cancer

Hälsoskador av strålning beror på skador i cellens arvsmassa, det vill säga i DNA-molekylen. Däremot leder inte alla DNA-skador till följder för hälsan. Strålning kan orsaka en bestående genförändring, en mutation. Om flera mutationer ansamlas kan följden med tiden bli en cancertumör. Vägen till en slutlig skadeverkan är lång och flera andra faktorer utöver strålning inverkar på slutresultatet. Leukemi och sköldkörtelcancer hos barn kan uppkomma redan två till fem år efter exponeringen. Övriga typer av cancer kan ha en latenstid på över tio år.
    
Uppskattningar om risken för cancer baserar sig främst på uppföljning av tre grupper som exponerats för strålning. Dessa grupper är människor som överlevde atombomberna i Hiroshima och Nagasaki, patienter som exponerats inom medicinsk verksamhet samt människor som exponerades för strålning i sitt arbete.

Cancerrisken vid små stråldoser kan inte i praktiken iakttas bland befolkningen, eftersom cancer är en så allmän sjukdom. I Finland har man sedan år 1953 följt upp antalet cancerfall i Cancerregistret. Årligen insjuknar cirka 34 000 människor i cancer (Finlands cancerregister 2018). Ett eventuellt litet tillägg orsakat av strålning försvinner statistiskt i den naturliga variationen. Till exempel nedfall från Tjernobyl, som gett finländarna under 80 år en genomsnittlig totaldos på 2 millisievert (mSv), kan uppskattas orsaka några cancerdödsfall i Finland. Under samma tid dör dock en miljon människor i cancer av andra orsaker, varför effekten av Tjernobyl-olyckan blir endast en teoretisk kalkyl.

Om en människa utsätts för strålning till exempel i sitt arbete, och senare insjuknar i cancer, är det ytterst osannolikt att orsaken skulle vara just den arbetsrelaterade exponeringen.

Strålsjuka

Ifall hela kroppen exponeras för en mycket hög stråldos (över en sievert, det vill säga 1000 millisievert) under en kort tid, utvecklas strålsjuka. En stråldos på mer än 8 sievert under en kort tid leder med stor sannolikhet till döden. Strålsjuka beror på omfattande celldöd. De organ vars celler ständigt förnyas är känsligast för strålning.

Genast efter exponeringen märker man ingenting, eftersom vi saknar sinnen för att förnimma strålning. Det första symptomet är illamående, som börjar inom ett par timmar. Egentlig strålsjuka utvecklas först efter ett par veckor. Symptomen beror på benmärgsdepression. Antalet olika blodkroppar minskar starkt, vilket leder till infektioner och blödning. Även tarmarnas slemhinna skadas, vilket leder till diarré. Sjukdomen kan leda till döden inom cirka en månad. Med högt specialiserad vård kan prognosen förbättras.

Stråldoser som lett till brännskador, strålsjuka eller dödsfall har orsakats då vanliga medborgare ovetande har hanterat starka strålkällor, avsedda för industriell eller medicinsk användning. Sådana olyckor har aldrig inträffat i Finland.

Inverkan på foster

Under graviditet skall man undvika onödig exponering för strålning, eftersom exponering under fosterstadiet medför ökad risk för barnet att senare insjukna i cancer. Mindre stråldoser ökar inte antalet missbildningar.

Ifall fostret exponeras för en hög akut stråldos under ett känsligt utvecklingsskede kan barnet bli litet till växten, ha litet huvud och bli förståndshandikappat. Andra utvecklingsstörningar har iakttagits först efter mycket höga doser (flera gray).

Exponering för strålning i ett mycket tidigt skede, innan graviditeten ännu konstaterats, kan orsaka tidigt missfall. Om graviditeten fortsätter är barnet med all sannolikhet friskt.

Lokal vävnadskador

Om man håller en stark strålkälla i handen, kan det leda till en svår vävnadskada efter en mycket kort stund. Skadan syns emellertid inte genast. Under den första dagen syns bara rodnad på det skadade området. Blåsor i huden kan uppkomma först efter ett par veckor. Vården av lokala strålskador är svår och långvarig. Ännu ett år efter exponeringen kan nya nekroser utvecklas, om blodcirkulationen i området är förstörd.

Hjärt- och kärlsjukdomar

En hög stråldos kan orsaka skador så att förekomsten av hjärt- och kärlsjukdomar ökar. Detta har konstaterats hos unga personer i de fall man inte vid behandlingen av cancer har kunnat undvika tämligen höga stråldoser riktade mot hjärtats blodkärl. Verkningarna av små doser undersöks med hjälp av såväl epidemiologiska som laboratorieundersökningar. Tills vidare är de vetenskapliga bevisen dock varken entydiga eller obestridliga. UNSCEAR (United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation) bereder en vetenskaplig bedömning av små stråldosers inverkan på hjärt- och kärlsjukdomar.

Starr

Hos de personer som arbetade med att städa upp efter olyckan i Tjernobyl har man konstaterat starr, vars uppkomst kan bero på strålningsexponering. Detta har även konstaterats inom interventionsradiologi. Personer som utför medicinska åtgärder, såsom interventionskardiologer och interventionsradiologer, exponeras för strålning i sitt arbete. Även ögats lins exponeras ofta för strålning. Den strålningsdos som riktas mot ögat kan effektivt minskas genom att man använder skyddsglasögon eller annan skyddsutrustning. I ett flertal undersökningar har man rapporterat om att det är vanligare bland grupper som arbetar med strålning att linsen blir grumlig. I en finländsk undersökning var risken för att linsen skulle bli grumlig hos läkare som i sitt yrke exponeras för strålning inte högre än för andra läkare. Skillnaden jämfört med de rapporterade undersökningarna från andra länder kan bero på att den intecknade dosen i den finländska undersökningen var betydligt mindre. För närvarande pågår en omfattande europeisk samundersökning där man utreder förekomsten av grumliga linser hos interventionskardiologer. I undersökningen bedöms hur stråldosens storlek påverkar utvecklingen av grumliga linser.