Inverkan av sättet att grunda
Man kan påverka radonhalten med sättet att grunda. Grundlösningen inverkar också på mängden radontekniska lösningar. I områden där man mätt mycket höga radonhalter har valet av grundlösning en stor betydelse för att framgångsrikt bekämpa radon. Avgörande är hur väl man med grundlösningen hindrar den radonhaltiga luftens tillträde till byggnadens inre utrymmen.
Radonsäkra grundläggningsmetoder är:
- Bottenbjälklag med ventilation (grund med krypgrund)
- Enhetlig fogfri platta på mark
- Platta på mark som gjuts separat in i grundmuren – om man ser till att fogen mellan plattan och sockeln är tät.
I hus med ventilerat bottenbjälklag eller enhetlig fogfri platta på mark förekommer märkbart färre överskridanden av radonhalt än i hus med platta på mark som gjutits in separat i grundmuren.
En högklassig grundplatta släpper inte igenom märkbart mycket radon om den inte har springor eller sprickor.
Bottenbjälklag med ventilation
Den radonhaltiga luften som kommer från jordgrunden blir svagare i ett bottenbjälklag med ventilation om luften cirkulerar. Man uppnår en tillräcklig ventilation då man följer bestämmelserna om ventilationshålens storlek. Ventilationens tillräcklighet och bottenbjälklagets täthet inverkar på den radontekniska funktionaliteten hos ett bottenbjälklag med ventilation. Man bör lägga särskild vikt vid tätheten i bottenbjälklaget och dess fogar samt tätheten vid genomföringarna. Som bäst förblir radonhalten väldigt liten, under 20 Bq/m3, i trähus med ett bottenbjälklag med ventilation.
Även i nya hus som utrustats med ett ventilerat bottenbjälklag har man uppmätt värden som överstiger maximivärdet på 200 Bq/m3. Bl.a. följande brister har förorsakat detta:
- Rörverkens genomföringar har inte tätats
- Den låga krypgrunden ventileras dåligt och golvstrukturen är inte tillräckligt tät
- Krypgrundens ventilation har förhindrats då man använt maskinell ventilation av bottenbjälklaget
En enhetlig grundplatta
Den bästa lösningen i bottenbjälklagskonstruktioner som ligger mot marken är en så enhetlig och tät bottenbjälklags- och grundkonstruktion som möjligt, där det finns så lite att täta som möjligt. Sådan är till exempel en kantförstärkt platta, där möjliga radonkällor kan vara genomföringar och själva plattans betongmaterial, som vanligtvis har en effekt på cirka 20 Bq/m3.
Det är viktigt att täta genomföringarna även i denna lösning. I en högklassigt genomförd kantförstärkt platta uppstår det inga sprickor som kan öka luftläckaget från jordgrunden.
Väggar mot marken som byggs på en enhetlig grund med platta kan öka radonläckaget. För att bekämpa dessa bör man följa RT-anvisningskortets rekommendationer.
Grundmur och bottenbjälklag direkt på marken
Platta på mark som gjuts separat innanför grundmuren har blivit det mest använda sättet att grunda småhus under de senaste årtiondena. Luften som strömmar genom fogarna i ett sådant bottenbjälklag är den viktigaste radonkällan i bostäder. I RT-anvisningskortet fokuserar man till stor del på att just detta sätt att grunda ska göras radonsäkert. Guiden innehåller två centrala åtgärder:
- Fogområdet mellan plattan och sockeln tätas genom att lägga en enhetlig remsa av bitumenmembran på sockeln samt under plattans kantområde.
- Dessutom installeras ett rörverk av täckdiken under plattan. Om radonhalten överskrider maximivärdet vid kontrollmätning av den färdiga bostaden aktiveras rörverket genom att koppla in en sug.
Det är även i denna lösning viktigt att täta genomföringarna.