Livsmedel och dricksvatten Livsmedel och dricksvatten

Livsmedel och dricksvatten

Livsmedel och dricksvatten

Skogsbär och svampar

Skogsbär och svampar

Skogarnas växtlighet är utsatta för jordmånens och luftens radioaktiva ämnen, precis som andra växter i öppna landskap. Både de naturliga radioaktiva ämnena och de ämnen som spridits med nedfall samlas i växter och därifrån vidare i villebråd. Från livsmedel som anskaffats från skogen kommer de till människan och orsakar en inre stråldos.

Skogsprodukternas cesium-137 härstammar från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Mest cesium-137 från kärnkraftverksolyckan i Tjernobyl hamnade i Birkaland, Tavastland och Kymmenedalen, medan östra och norra Finland samt den sydvästra kusten fick mindre nedfall.

Bären innehåller minst cesium-137 jämfört med vilt- och renkött samt svampar. Av hjortron plockade i området för störst nedfall kan det dock tidvis påträffas cesiumhalter som överskrider EU:s rekommendation (600 Bq/kg). Cesium från nedfallet finns i rätt höga halter i en del svamparter på några ställen. 

I skogsbär och svampar finns det även naturens egna radioaktiva ämnen såsom uran, radium, polonium, bly och kalium. Mängden naturligt radioaktiva ämnen är liten i skogsbär. En del svamparter (t.ex. en del soppar) ackumulerar mer polonium-210 än andra. 

Polonium-210 och bly-201 som naturligt förekommer i naturen i norra Finland orsakar en större strålningsexponering för dem som använder bär och svamp än det konstgjorda cesiumet.

Halterna av naturliga radioaktiva ämnen (Bq/kg färskvikt) i skogsbär och svampar.

Livsmedel  Bq/kg 
  U-234 U-238 Pb-210 Po-210 Ra-226 Ra-228
Skogsbär  <0,002–0,002 0,0005–0,002 0,1–1 0,04–1 0,07–1,6 <0,1–1,4
Svampar  <0,002–0,05 <0,001–9 0,1–2 0,4 –200 <0,02–0,2 <0,04–6

 

Svamparnas cesium-137-halter per art

Hur cesium-137 når svamparna varierar från art till art. Nedan finns handelssvamparna indelade i tre grupper enligt hur effektivt cesiumet upptas. Minst cesium upptas i arterna i grupp 1 och mest i arterna i grupp 3.

  1. Stenmurkla, fårticka, honungsskivling, toppmurkla, tegelsopp, smörsopp, stensopp, kantarell, goliatmusseron
  2. Krämlor, trattkantarell, rödgul och svart trumpetsvamp
  3. Riskor, taggsvampar, sandsopp, rynkad tofsskivling och sotvaxskivling

Haltgränsen för cesium-137 gällande livsmedel som förs in på EU-området är 600 becquerel per kilogram (Bq/kg). Enligt EU-kommissionens rekommendation (2003/274/Euratom) skall gränsvärdet tillämpas på EU-området inom marknaden för naturliga livsmedel. Detta gränsvärde kan överskridas i områden med kraftigt nedfall i svampar som tillhör grupp 2 och i svampar ur grupp 3. Sotvaxskivlingens cesiumhalt är allmänt över 600 Bq/kg även i nedfallsområden där cesiumhalterna i jordmånen är låga.

Tegelsopp, aspsopp, tallsopp
Trattkantarell
Taggsvamp
Karljohanssvamp
Krämlor
Rynkad tofsskivling

Den genomsnittliga cesium-137-halten i svamp har varierat mellan 0–2000 Bq/kg. De minsta halterna har mätts i nedfallsområde 1 och de största i nedfallsområden 4–5.

Cesium-137 i svampar (Bq/kg färskvikt), medeltalen och variationen på nedfallsområdena (1 lägst och 5 högst cesiumhalt i jordmånen) Gränsvärdet 600 Bq/kg enligt EU:s rekommendation är markerat med rött på bilden.

Det radioaktiva cesiumet i svampar (cesium-137) kan reduceras med de allmänna behandlingsmetoder för svampar som används vid matlagning. Då svampar blötläggs eller kokas i vatten, upplöses största delen av det radioaktiva cesiumet som svamparna innehåller i vattnet.

Kontakt

Kontakt

  • Kaisa Vaaramaa / Laboratoriechef
    tfn +358975988521