Livsmedel och dricksvatten Livsmedel och dricksvatten
Livsmedel och dricksvatten

Skogsbär och svampar

Skogsbär och svampar

Skogarnas växtlighet är utsatta för jordmånens och luftens radioaktiva ämnen, precis som andra växter i öppna landskap. Både de naturliga radioaktiva ämnena och de ämnen som spridits med nedfall samlas i växter och därifrån vidare i villebråd. Från livsmedel som anskaffats från skogen kommer de till människan och orsakar en inre stråldos.

Skogsprodukternas cesium-137 härstammar från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Mest cesium-137 från kärnkraftverksolyckan i Tjernobyl hamnade i Birkaland, Tavastland och Kymmenedalen, medan östra och norra Finland samt den sydvästra kusten fick mindre nedfall.

Bären innehåller minst cesium-137 jämfört med vilt- och renkött samt svampar. Av hjortron plockade i området för störst nedfall kan det dock tidvis påträffas cesiumhalter som överskrider EU:s rekommendation (600 Bq/kg). Cesium från nedfallet finns i rätt höga halter i en del svamparter på några ställen. 

I skogsbär och svampar finns det även naturens egna radioaktiva ämnen såsom uran, radium, polonium, bly och kalium. Mängden naturligt radioaktiva ämnen är liten i skogsbär. En del svamparter (t.ex. en del soppar) ackumulerar mer polonium-210 än andra. 

Polonium-210 och bly-201 som naturligt förekommer i naturen i norra Finland orsakar en större strålningsexponering för dem som använder bär och svamp än det konstgjorda cesiumet.

Halterna av naturliga radioaktiva ämnen (Bq/kg färskvikt) i skogsbär och svampar.

Livsmedel  Bq/kg 
  U-234 U-238 Pb-210 Po-210 Ra-226 Ra-228
Skogsbär  <0,002–0,002 0,0005–0,002 0,1–1 0,04–1 0,07–1,6 <0,1–1,4
Svampar  <0,002–0,05 <0,001–9 0,1–2 0,4 –200 <0,02–0,2 <0,04–6

 

Svamparnas cesium-137-halter per art

Hur cesium-137 når svamparna varierar från art till art. Nedan finns handelssvamparna indelade i tre grupper enligt hur effektivt cesiumet upptas. Minst cesium upptas i arterna i grupp 1 och mest i arterna i grupp 3.

  1. Stenmurkla, fårticka, honungsskivling, toppmurkla, tegelsopp, smörsopp, stensopp, kantarell, goliatmusseron
  2. Krämlor, trattkantarell, rödgul och svart trumpetsvamp
  3. Riskor, taggsvampar, sandsopp, rynkad tofsskivling och sotvaxskivling

Haltgränsen för cesium-137 gällande livsmedel som förs in på EU-området är 600 becquerel per kilogram (Bq/kg). Enligt EU-kommissionens rekommendation (2003/274/Euratom) skall gränsvärdet tillämpas på EU-området inom marknaden för naturliga livsmedel. Detta gränsvärde kan överskridas i områden med kraftigt nedfall i svampar som tillhör grupp 2 och i svampar ur grupp 3. Sotvaxskivlingens cesiumhalt är allmänt över 600 Bq/kg även i nedfallsområden där cesiumhalterna i jordmånen är låga.

Tegelsopp, aspsopp, tallsopp
Trattkantarell
Taggsvamp
Karljohanssvamp
Krämlor
Rynkad tofsskivling

Den genomsnittliga cesium-137-halten i svamp har varierat mellan 0–2000 Bq/kg. De minsta halterna har mätts i nedfallsområde 1 och de största i nedfallsområden 4–5.

Cesium-137 i svampar (Bq/kg färskvikt), medeltalen och variationen på nedfallsområdena (1 lägst och 5 högst cesiumhalt i jordmånen) Gränsvärdet 600 Bq/kg enligt EU:s rekommendation är markerat med rött på bilden.

Det radioaktiva cesiumet i svampar (cesium-137) kan reduceras med de allmänna behandlingsmetoder för svampar som används vid matlagning. Då svampar blötläggs eller kokas i vatten, upplöses största delen av det radioaktiva cesiumet som svamparna innehåller i vattnet.

Kontakt

Inga sökresultat