Hushållsvatten

I hushållsvatten förekommer naturliga radioaktiva ämnen som kommer från jordmånen och berggrunden. I en strålrisksituation kan jordmånen och berggrunden förorenas på grund av nedfallet.

Halterna av radioaktiva ämnen varierar i olika vattenkällor. Högre aktivitetshalter av naturliga radioaktiva ämnen förekommeder i berggrundvatten, medan halterna i ytvatten vanligen är låga. Artificiella radioaktiva ämnen kan hamna i yt- och grundvattnet via avloppsvattnet eller till följd av en strålningsolycka.  

Naturlig radioaktivitet

Naturliga radioaktiva ämnen i hushållsvattnet kommer från radioaktiva ämnen som förekommer naturligt i jordmånen och berggrunden och som löses upp från mineralerna i jordmånen i vattnet. Radionuklidhalterna i grundvatten är märkbart högre än i ytvatten, eftersom grundvattnet är i kontakt med jordmånen och berggrunden under en längre tid. De mest betydande naturliga radioaktiva ämnena i hushållsvatten ingår i uranserien. Radon (Rn-222) som avger alfastrålning är den mest betydande strålningskällan i Finland. Andra viktiga radionuklider i uranserien är långlivade U-238, U-234, Ra-226 och Po-210 samt Pb-210 som avger betastrålning. Av de naturliga radionukliderna i toriumserien är Ra-228 som avger betastrålning den viktigaste.

Den naturliga radioaktiviteten i vatten kan öka även till följd av mänsklig aktivitet. Dessa ökningar är i allmänhet mycket låga. Luftningen som sker i vattenverken ökar radonhalten i inomhusluften i luftnings- och alkaliseringsutrymmena, även om radonhalten i råvattnet inte skulle vara stor.

Mängden radionuklider i vatten reglerar förutom det radioaktiva sönderfallet även olika geokemiska och fysikaliska processer.  På grund av dessa skiljer sig aktivitetshalterna av olika grundämnen och olika isotoper i samma grundämne från varandra i yt- och grundvatten.

Konstgjord radioaktivitet

I en strålrisksituation kan ytvattnet och grundvattnet förorenas på grund av nedfallet när radioaktiva ämnen hamnar i ytvattnet och senare i grundvattnet. Med nedfall avser man radioaktiva ämnen som landat på marken eller i vattnet. Nedfallet kan komma med regnet, som vått nedfall eller som torrt nedfall med partiklar och gaser i luften.

I hushållsvatten kan det förekomma små mängder radioaktiva ämnen, som härstammar från kärnvapenprov som utförts i atmosfären på 1960-talet och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

Med tanke på strålskyddet för människa är de viktigaste radionukleiderna som härstammar från kärnkraftsolyckan jodisotoperna I-131, I-132, cesiumisotoperna Cs-137, Cs-134 och strontiumisotoperna Sr-89, Sr-90. Även tritium (H-3) är viktig, eftersom den deltar i den hydrologiska cykeln som en beståndsdel i vattnet och sprids till grundvattnet. Dessutom kan det finnas många andra radioaktiva ämnen i nedfallet. Av de kortlivade radionukliderna är I-131 viktig, eftersom dess andel av nedfallet är stor och den samlas i människans sköldkörtel. Efter det inledande skedet minskar aktivitetshalterna i långlivade Cs-137, Cs-134, Sr-90 i enlighet med halveringstiderna under åren.

Nedfall av radioaktiva ämnen förorenar i första hand ytvattnet. Situationen orsakad av nedfallet är värst då nedfallet sker när vattnet är öppet. På vintern skyddar istäcket ytvattnet och fördröjer spridningen av radioaktiva ämnen i vattnet. Dessutom hinner de kortlivade radioaktiva ämnena försvinna innan de hamnar i vattnet.

Risken som det radioaktiva nedfallet orsakar för grundvattnet är liten jämfört med ytvattnet, eftersom grundvattnet i allmänhet är skyddat under ett tjockt jordlager. Grundvatten bildas långsamt, vilket gör att det inte förorenas lika snabbt som ytvatten. De radioaktiva ämnena överförs från ytvattnet till grundvattnet när ytvattnet absorberas genom jordmånen. Jordmånen fångar upp en del av de radioaktiva ämnena. Jordmånens förmåga att fånga upp radioaktiva ämnen beror på jordlagrets tjocklek och dess genomtränglighet. Cesium binds till de fasta ämnena i vattnet och ämnena blir kvar när vattnet filtreras genom jordlagren. Strontium förblir upplöst i vattnet under en längre tid och försvinner inte lika effektivt som cesium. Halterna av radioaktiva ämnen späds även ut särskilt i stora grundvattenområden. I allmänhet är spridningen av konstgjorda radioaktiva ämnen från ytvatten till grundvatten liten.  

Medelvärdena för halterna av radioaktiva ämnen i hushållsvatten (Bq/l tai µg/l) hos befolkningsgrupper som använder olika vattenkällor.

*ytvatten har använts som vattenkälla i nätvattnet
**grundvatten i marken har använts som vattenkälla i nätvattnet
***nätvattnet är medelvärdet av fem stora städer (Helsingfors, Uleåborg, Rovaniemi, Tammerfors och Åbo) eller ytvattnet medelvärdet av fyra älvar (Kemijoki, Oulujoki, Kokemaäenjoki, Kymijoki)

Doser och överskridningar

Den genomsnittliga årliga stråldosen för finländare som använder vatten från borrbrunnar som dricksvatten är cirka en tiondel av den genomsnittliga dosen för finländare, som är cirka sex millisievert per år. För dem som använder vatten från vattenverk eller jordbrunnar är dosen ännu mindre.

Enligt Strålsäkerhetscentralens bedömning använder cirka 20000 personer vatten från borrbrunnar vars radonhalt överskrider 1000 becquerel per liter. Detta motsvarar cirka 10 procent av dem som använder borrbrunnar. Om mängden jämförs med alla finländare, är den mindre än 0,5 procent. Radonhalter som överskrider 10000 becquerel per liter förekommer mycket sällan.

Enligt Strålsäkerhetscentralens bedömning använder cirka 26000 personer vatten från borrbrunnar vars uranhalt överskrider 30 mikrogram per liter. Detta motsvarar cirka 13 procent av dem som använder borrbrunnar. Exponeringen för uran hos dem som använder borrbrunnar har undersökts bland sydfinländare. Allvarliga hälsorisker har inte observerats i landet hos dem som använder borrbrunnar trots långvarig exponering för förhållandevis höga uranhalter.

Exponering för uran kan minska njurfunktionen, vilket har visat sig som större utsöndring av fosfat, glukos och kalcium i urinen. Uranexponering hade även ett samband med ökat blodtryck.

Även sambandet mellan uranexponering och cancer hos dem som använder borrbrunnar har undersökts i Finland. Enligt undersökningen har man inte kunnat bekräfta något samband mellan exponeringen för uran i borrbrunnar och risken för cancer.

Aktivitetshalterna av övriga naturliga radioaktiva ämnen (Ra-226, Ra-228, Pb-210 och Po-210) i hushållsvatten är i allmänhet låga jämfört med vattnets radon- eller uranhalt.    

Sanitär olägenhet

Radon är den radionuklid i hushållsvatten som orsakar den största stråldosen i Finland. Det radon som sväljs med vattnet orsakar en stråldos för matsmältningsorganen. Klart viktigare är dock radongas som frigörs från vattnet till inandningsluften och som orsakar en dos för lungorna.

Om det i hushållsvattnet förekommer 1000 becquerel radon per liter (Bq/l), orsakar det svalda vattnet en dos på cirka 0,13 millisievert (mSv) per år. Halten 1000 Bq/l ökar radonhalten i inandningsluften med i genomsnitt 40 becquerel per kubikmeter (Bq/m³), vilket orsakar en dos på cirka 2 mSv. Radonet i inandningsluften ökar risken för lungcancer.

Naturligt uran är ett svagt radioaktivt ämne (i huvudsak isotopen U-238). Dess kemiska giftighet anses vara en större hälsorisk än den stråldos som den orsakar. Uran är en tungmetall och i stora doser giftigt särskilt för njurar och skelettet. Uran som inte utsöndrats från kroppen samlas bland annat i njurarna, skelettet och levern. Hos finländare som använder borrbrunnar har man konstaterat lindriga biverkningar i njurarna och skelettet som är förknippade med uran.

Trots den förhållandevis stora uranexponeringen orsakad av dricksvattnet har allvarliga hälsorisker inte konstaterats. Man kunde inte heller konstatera något samband mellan uran i borrbrunnar och risken för leukemi, magcancer, njurcancer eller urinblåsecancer.

Aktivitetshalterna av övriga naturliga radioaktiva ämnen (Ra-226, Ra-228, Pb-210 och Po-210) i hushållsvatten är i allmänhet låga jämfört med vattnets radon- eller uranhalt. Även den cancerrisk som de orsakar är mycket liten.

Förekomst

Radonhalterna i borrbrunnar är i allmänhet högre i granitområdena i Nyland, Egentliga Finland, Tavastland, Kymmenedalen och Södra Karelen (bild 1). Vad gäller uranhalterna har de högsta halterna konstaterats i Nyland, Kymmenedalen, Tavastland och Egentliga Finland. Områdena med lägst uranhalt är däremot Norra Karelen, Satakunta, Birkaland, Södra Österbotten, Österbotten och Lappland.

Bild 1. Radonhalter i borrbrunnar.

Bild 2. Uranhalter i borrbrunnar.

Kartbilder: Medelvärden för radonhalterna (övre kartbild) och uranhalterna (nedre kartbild) i borrbrunnar inom en ruta på 10 x 10 km. Radonmaterialet täcker cirka 11300 borrbrunnar och uranmaterialet cirka 5000 borrbrunnar.

Porakaivoveden radon- ja uraanikartasto. Vesterbacka P; Vaaramaa K. (2013) (Julkari.fi)