Reglering av kärnmaterial

Med hjälp av kontroll av kärnmaterial (safeguards) dvs. övervakning avsedd att hindra spridningen av kärnvapen säkerställer man att kärnämnen och andra kärnindustriprodukter förblir i fredlig användning i enlighet med tillstånd och anmälningar och att kärntekniska anläggningar och kärnindustrins teknik används enbart för fredliga ändamål.

Det internationella fördraget om ickespridning av kärnvapen utgör grunden för kontrollen av kärnmaterial. STUK upprätthåller och utvecklar det nationella systemet för övervakning av kärnmaterial. Målet är att se till att förpliktelserna i icke-spridningsavtalet uppfylls i Finland.

De allmänna krav som gäller kontroll av kärnmaterial och som ställts för att internationella förpliktelser och nationella mål ska uppfyllas fastställs i kärnenergilagen och kärnenergiförordningen. De detaljerade kraven anges i STUKs direktiv YVL D.1. Kraven förpliktar verksamhetsutövare. Utgångspunkten för kärnmaterialövervakningen är bokföring och rapportering av kärnämnen. Verksamhetsutövaren och STUK ska hela tiden ha kännedom om var allt kärnämne finns och hur det används.

Strålsäkerhetscentralen inspekterar kärnämnen och -material, inklusive särskilt både färskt och använt bränsle, på kärnkraftverken vanligen tre gånger om året, medan andra betydande instanser som utnyttjar kärnämnen och -material inspekteras årligen och verksamhetsutövare med små mängder kärnämnen vartannat år eller mer sällan. Utöver sina egna inspektioner deltar STUK även i alla av IAEA:s och Europeiska kommissionens inspektioner i Finland som en oberoende inspektör och observatör. IAEA gör en överraskningsinspektion eller ett kompletterande inspektionsbesök ett par gånger om året på något ställe i Finland där kärnmaterial används. Utöver kärnmaterial inspekterar Strålsäkerhetscentralen regelbundet verksamhetsutövarnas egna kontrollsystem för kärnmaterial, såsom bokförings- och rapporteringsförfaranden, samt organisationens verksamhet och riktlinjer.

Vid safeguards-övervakningen försäkrar man sig med olika verifieringsmetoder om att de uppgifter verksamhetsutövaren (t.ex. kärnkraftverket) meddelar om kärnämnen är korrekta och fullständiga. Utöver inventarieinspektioner av kärnämnen och -material gör Strålsäkerhetscentralen även icke-destruktiva mätningar av kärnämnen. Med dessa mätningar kan man konstatera att material inte har ändrats eller ersatts med föremål som externt verkar likadana. Mätningarna är en del av den nationella övervakningen av kärnämnen som STUK genomför enligt den nationella övervakningsplanen.

Internationella förpliktelser

Fördraget om ickespridning av kärnvapen

Målsättningen med den internationella övervakningen av kärnmaterial, dvs. safeguards-övervakningen, är att garantera att kärnmaterial inte överförs från fredlig användning till kärnvapen och att man med verksamheten inte heller på annat sätt främjar spridandet av kärnvapen. Övervakningen baserar sig på fördraget om ickespridning av kärnvapen som trädde i kraft år 1970. År 2020 hade det gått 50 år sedan fördraget om ickespridning av kärnvapen ingicks. Verkställandet av icke-spridningsavtalet och kontrollen av kärnmaterial under avtalets första 50 år i Finland har beskrivits i den av Strålsäkerhetscentralen beställda rapporten Ydinsulku ja Suomi, 50 vuotta ydinsulkusopimuksen kansallista toimeenpanoa. Rapporten finns även på engelska: Finland and Nuclear Non-Proliferation : Fifty years of implementing the Nuclear Non-Proliferation Treaty.

Övervakningsavtalet och dess tilläggsprotokoll

Finland ingick år 1971 ett övervakningsavtal med IAEA enligt fördraget om ickespridning av kärnvapen. Avtalet mellan Finland och IAEA var det första övervakningsavtalet som ingåtts mellan en stat och IAEA. Det har stått som modell för senare avtal som förhandlats mellan stater och IAEA. Efter att Finland gick med i Europeiska unionen år 1995 ersattes detta avtal med övervakningsavtalet mellan Europeiska unionens kärnvapenfria medlemsstater, Europeiska atomenergigemenskapen (EAEC, Euratom) och IAEA.

Den bakomliggande tanken med övervakningsavtalet är att då IAEA övervakar allt fredligt material kan det inte utanför övervakningen finnas så mycket material att man kunde bygga ett helt hemligt kärnvapenprogram på basis av detta material. Staterna är skyldiga att meddela allt kärnmaterial som övervakningen gäller. IAEA har rätt att granska det meddelade materialet på de ställen som staten meddelar.

Iraks hemliga kärnprogram som avslöjades efter Kuwaitkriget på 1990-talet utgjorde startskottet för ett internationellt projekt för att utvidga IAEA:s övervakningsrättigheter så att IAEA:s övervakningssystem även kan identifiera kärnprogram som hållits hemliga. I praktiken genomfördes utvidgandet av IAEA:s övervakning genom ett tilläggsprotokoll till övervakningsavtalet. Enligt tilläggsprotokollet får IAEA allt mer omfattande uppgifter av staterna gällande staternas kärnbränslecirkulation. De mest betydelsefulla utvidgningarna av anmälningsplikten var beskrivning av anläggningsområden i stället för kärnämnen och rapportering om sådan forsknings- och utvecklingsverksamhet, produkttillverkning och export som anknyter till bränslecirkulation. Dessutom kan IAEA samla information från öppna källor, använda satelliter och ta miljöprover. För att säkerställa att de uppgifter som stater lämnat är korrekta, har IAEA allt större tillgång till att inspektera de verksamheter som redovisats. Dessutom kan IAEA göra övervakningsbesök med mycket kort varsel. Övervakningsavtalets tilläggsprotokoll trädde i kraft i Finland och övriga icke-kärnvapenstater i EU den 30 april 2004.

Europeiska atomenergigemenskapens fördrag och kommissionens förordning om kärnämneskontroll I och med EU-medlemskapet hör Finland även till Europeiska atomenergigemenskapen vars upprättande fördrag, EAEC Treaty, från år 1957 utgör grunden för EU-ländernas kontroll av kärnmaterial.

Enligt fördraget har Europeiska kommissionens kärnmaterialövervakningsmyndigheter rätt att övervaka att medlemsländerna använder kärnämnen i det syfte de anmält. Kraven för den kontroll av kärnmaterial som Europeiska kommissionen utför finns detaljerat återgivna i kommissionens förordning om kärnämneskontroll (nr. 302/2005) som förpliktar verksamhetsutövare.