Kärnvapenprov
Kärnvapen har traditionellt testats med kärnvapenprov, där kärnexplosionen sker på markytan eller högre upp i atmosfären, i vattnet eller under markytan. Tidigare, då man inte kände till kärnexplosionernas långtidseffekter på människan, fanns det soldater på explosionsområdet som tränade under verkliga omständigheter.
Då man senare lärde sig mera om hur farliga de radioaktiva ämnena i explosionen var, och om deras rörelse med vindarna och havsströmmarna, förbjöds alla tester utom de som gjordes under markytan år 1963. 1974 satte man gränsen 150 kilotons (kt) på storleken av kärnexplosioner som testas.
Diskussionerna kring förbud av alla kärnprover påbörjades vid FN:s nedrustningskonferens 1982. Ärendet förbereddes länge och år 1996 godkände FN:s generalförsamling slutligen förslaget om totalt kärnvapenprovsförbud. Indien, Bhutan och Libyen var de enda länder som motsatte sig beslutet.
Fram till maj 2003 har 167 stater undertecknat avtalet. På basen av avtalet grundades organisationen CTBTO (Commission for the Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty Organisation), vars uppgift är att övervaka kärnvapenprovsförbudet 321 med hjälp av mätstationer placerade överallt i världen. Stationerna övervakar seismiska signaler, hydroakustiska signaler (i haven hörda explosionsljud), infraljud (i atmosfären hörda explosionsljud) och följer med radionuklider som rör sig i atmosfären och som härstammar från en explosion.
I Finland är Helsingfors universitets seismologiska institut en mätstation. Strålsäkerhetscentralen har ett radionuklidlaboratorium som analyserar partikelprover för organisationen för totalt förbud av kärnsprängningar.
