Närområdessamarbetsprojekt

Då man bedömer säkerheten i kärnkraftverk som finns i det forna Sovjetunionen fäster man ofta uppmärksamheten vid att vissa säkerhetssystem fattas. Många antar att de farligaste är de äldsta kraftverk och att kraftverk med västerländska säkerhetssystem är mindre utsatta för risker. Saken är dock inte så entydig. Kärnkraftverkens säkerhet beror på flera faktorer, av vilka de viktigaste är anläggningens grundkonstruktion, apparaternas kvalitet och personalen som använder dem.

I Sosnovyj Bor, 80 km väster om S:t Petersburg, finns kraftverket Leningrad som har fyra reaktorer av RBMK-typ. Sosnovyj Bors kraftverks beteende har man inte ännu heller undersökt tillräckligt noggrant med pålitliga och detaljerade störnings- och olycksanalyser. Den allmänna expertisbedömningen är att kraftverket kan utsättas för olika störningar. Trots att reaktortypens värsta fel eliminerades 1986 efter olyckan i Tjernobyl, verkar användningen kräva kontinuerlig uppmärksamhet.

80 km från gränsen, vid Salla, ligger Kola kärnkraftverk som har fyra reaktorer av VVER-typ. Kola kraftverk är av samma pålitliga grundtyp i reaktorkonstruktionen som Lovisa kraftverk. De största problemen ligger i apparaternas otillräckliga kvalitet. Av fyra kraftverksblock saknar de två äldsta väsentliga säkerhetssystem. En stor risk hos båda närkraftverk bildar apparaternas och systemens bristfälligt genomtänkta placering som kan leda till att viktiga funktioner förloras i alldeles vanliga situationer.

På Kola halvö finns en väldig koncentration av kärndrivna fartyg. En del av dessa fartyg har tagits ur bruk. Det använda bränslet som kommit från dessa fartyg och andra lagrings- och underhållsarrangemang av radioaktiva ämnen är mycket bristfälliga. Följderna av en möjlig olycka skulle dock vara lokala.

De första initiativen för att bedöma och förbättra säkerheten på kärnkraftverk på andra sidan gränsen togs av miljöminister Kaj Bärlund på hösten 1992. Samarbetet mellan finländska och ryska organisationer tog form på basen av Strålsäkerhetscentralens förslag.

Närområdessamarbetet fick sin egentliga början år 1992. Fr.o.m. början av 1998 har ansvaret för ledningen av samarbetet i sin helhet koncentrerats till Strålsäkerhetscentralen.

Finland har förbundit sig att förhindra att kärnämnen sprids samt stöder effektiveringen och utvecklingen av internationell kärnmaterialövervakning. Efter Sovjetunionens fall föddes nya stater som hade eller på vilkas områden det fanns kärnmaterial. Dessa länder måste utveckla ett pålitligt nationellt övervakningssystem för kärnmaterial. Inom ramen för närområdessamarbetet stöder Finland utvecklingen av sådana system i Ryssland, Ukraina och de Baltiska länderna.

Kärnkraftverken i Finlands närområden