Tjernobylolyckans effekter i Finland

Olyckan i Tjernobyl, som inträffade i april 1986, orsakar på 50 år allt som allt en stråldos åt finländarna som är ungefär två millisievert. En lika stor mängd får vi årligen av radon. Hälften av den totala dosen från Tjernobyl kom under de första tio åren.

Finländarnas strålningsdoser i sin helhet 1986–2036  
Medicinsk användning av strålning 27 mSv
Tjernobyl-nedfallet 2 mSv
Naturens bakgrundsstrålning 55 mSv
Radon 100 mSv

Strålningsdosen från olika strålkällor under 50 års tid är i genomsnitt 184 millisievert per finländare.


Radioaktivt nedfall kom till marken med regnet


I samband med olyckan steg stora mängder radioaktiva ämnen med explosionens och brändernas kraft upp till över en kilometers höjd. På denna höjd blåste vindarna först mot Finland, Sverige och Norge.

De radioaktiva ämnen som frigjordes i luften i anslutning till olyckan transporterades med luftströmmarna till luftrummet ovanför Finland på cirka ett dygn. De här luftmassorna befann sig dock på en så hög höjd att de inte kunde observeras på markytan.

Först cirka två dygn efter olyckan, den 27 april, föll de radioaktiva ämnena ner i Finland så att de observerades i ytluften nära markytan. De första observationerna gjordes vid Meteorologiska institutets mätstation i Nurmijärvi och därefter vid försvarsmaktens mätstation i Kajana. STUK informerades klockan 10 den 28 april. Då inleddes åtgärder för att utreda läget.

Ovanför Sverige sjönk luftmassorna litet tidigare och där upptäcktes de förhöjda halterna av radioaktivitet tidigare än i Finland. I Sverige trodde man dock inledningsvis att det skett ett radioaktivt utsläpp från kärnkraftverket i Forsmark. Denna uppfattning visade sig vara felaktig.

Då luftströmmarna senare ändrade riktning transporterade vindarna radioaktiva ämnen också till andra platser, särskilt till mellersta Europa. Halterna radioaktiva ämnen var i Finland som högst på kvällen den 28 april. Man mätte över 30 radioaktiva ämnen i luften. Efter ett par tre dagar var luften nästan helt ren. Följande gång kom det radioaktiva ämnen från Tjernobyl ungefär ett par veckor efter att olyckan inträffat. Mängderna var dock mindre än i det första molnet.

Största delen av de radioaktiva ämnena sköljdes ned med regnet. Regnens mängd och styrka varierade stort i olika delar av Finland och därför varierade mängden radioaktiva ämnen som föll ned till markytan avsevärt.

I nedfallet kom en hel del ganska kortlivade radioaktiva ämnen som försvann naturligt redan efter några dagar eller några månader. Med tanke på det långa tidsintervallet var de viktigaste ämnena de radioaktiva isotoperna cesium-137 och cesium-134. Cesium-137 har en halveringstid på 30 år och cesium-134 en halveringstid på cirka två år.

Cesium-137-nedfallet i Finland år 1987. Cesium-137 har en halveringstid på 30 år, och därför är dess radioaktivitet hälften av det som visas på kartan.

 

Cesium i jordmånen orsakar en extra yttre stråldos


Den yttre stråldosen som människor mottar beror på nedfallet, alltså på de radioaktiva ämnen som fallit ned på marken. Till en början var den största mätta doshastigheten till följd av Tjernobyl-nedfallet 5 mikrosievert i timmen. Det är 30–50 gånger mer än den naturliga bakgrundsstrålningens hastighet. Den var dock inte så stor att det skulle ha varit nödvändigt att vidta åtgärder för att skydda människorna. Skyddsåtgärder ska vidtas om strålningsnivån överskrider 100 mikrosievert i timmen. För barn är gränsen 10 mikrosievert i timmen. Åtgärder för att skydda livsmedel vidtas redan vid doshastigheten en mikrosievert i timmen.  

Måttenheten för yttre strålning är mikrosievert i timmen (µSv/h)

Som måttenhet för stråldoserna för människor används millisievert (mSv)

De kortlivade radioaktiva ämnena i nedfallet föll snabbt sönder. Detta gjorde också att den yttre strålningen minskade. I slutet av maj 1986 var doshastigheten endast en tiondel av det värde som mättes genast efter nedfallet.

Den interna stråldosen till följd av Tjernobylnedfallet härrör från naturprodukter

Nästan all inre stråldos orsakas av radioaktiva ämnen som kommit in i kroppen via födan. Mjölk, kött och andra jordbruksprodukter var under det första året efter olyckan de största källorna för cesium. Cesiumhalterna i dessa produkter minskade dock snabbt. Sedan 1988 har människor fått mest cesium från insjöfisk, villebråd, skogssvamp och skogsbär. STUK följer upp radioaktiviteten i livsmedel.

Mängden cesium i människans kropp kan mätas genom en så kallad helkroppsmätning, dvs. genom att mäta hela människan med en anordning som utvecklats för detta ändamål. Störst var finländarnas cesiummängder sommaren 1987. På området med det största nedfallet var mängderna i medeltal 4 000 Bq. Medelvärdet för alla mätta finländare var 2 000 becquerel cesium-137. Hos människor som åt mycket naturprodukter var doserna 5–10 gånger större jämfört med andra. För närvarande har finländarna i medeltal cirka 200 becquerel cesium som härstammar i huvudsak från Tjernobyl. För jämförelsens skull: I oss alla finns några tusen bequerel radioaktiv kalium-40 som kommer från naturen.

År 1987 fick finländarna med maten en stråldos av radioaktivt cesium som i medeltal var 0,13 millisievert. Den interna stråldosen hade till år 1996 sjunkit till en femtedel, ungefär 0,02 millisievert om året. I dag orsakas den extra dosen helt av cesium-137 och den utgör numera endast en knapp hundradel av den årliga totala dosen.

Olyckan syns inte i cancerstatistiken i Finland

I fråga om stråleffekterna är kärnkraftsolyckan i Tjernobyl år 1986 fortfarande klart den allvarligaste olyckan i sitt slag. Till exempel exponeringen för strålning för befolkningen till följd av olyckan i Fukushima utgjorde endast cirka en tiondel av den exponering som Tjernobylolyckan medförde för befolkningen i kraftverkets närområde.

Enligt en undersökning som gjorts av STUK, Cancerregistret och Institutet för hälsa och välfärd THL har nedfallet från kärnkraftverksolyckan i Tjernobyl inte orsakat någon märkbar ökning av förekomsten av cancer i Finland.


I undersökningen utreddes huruvida den totala förekomsten av cancer hos finländare har förändrats till följd av exponeringen för strålning efter Tjernobylolyckan år 1986. I undersökningen observerades inga tecken på att förekomsten av cancer skulle ha ökat under decenniet efter olyckan eller efter det i de områden som fick det största nedfallet i jämförelse med det övriga landet.

Till undersökningen valdes de invånare i Finland som permanent bott i samma småhus i minst ett år efter olyckan, sammanlagt två miljoner människor.  Analysen baserades på ett kartrutnät som täcker hela landet (250 meter x 250 meter) och på alla cancerfall som observerats i den undersökta populationen exklusive bröst-, prostata- och lungcancer, för vilka de regionala skillnaderna i förekomsten beror på variation i screeningaktiviteten eller i befolkningens tobaksrökning. Landet indelades dessutom i fyra strålningsexponeringsområden. Denna indelning baserades på STUK:s mätningar av den yttre strålningen. Förekomsten av cancer på exponeringsområdena jämfördes före och efter Tjernobylolyckan.

I undersökningen var det möjligt att utnyttja Finlands högklassiga register, vilket innebär att analysen byggde på en mycket stor undersökningspopulation.

Enligt tidigare forskning som gjorts i Finland har man utrett att de former av cancer som är känsligast för strålning, leukemi och sköldkörtelcancer hos barn, inte har ökat till följd av olyckan i Tjernobyl.

Svenska forskare har dock rapporterat att förekomsten av cancer varit större än väntat på de områden som exponerats för det största nedfallet från Tjernobyl under det årtionde som följde på olyckan. Resultaten har dock inte bekräftats i undersökningar som gjorts senare.

I områdena kring Tjernobyl var läget dock annorlunda. Den absolut främsta hälsoeffekten av olyckan var den betydligt ökade förekomsten av sköldkörtelcancer hos personer som exponerats för radiojod som frigjordes från reaktorn när de var barn. Barnen fick den radioaktiva joden från mjölk.

Fram till år 2005 har man i Ukraina, Vitryssland och sydvästra Ryssland observerat över 3 500 fall av sköldkörtelcancer som hade en koppling till strålningsexponering till följd av olyckan. I fråga om andra former av cancer har inte observerats en lika obestridlig ökning, vilket beror på att sköldkörteln exponerades för en mycket större stråldos än andra organ på grund av joden. I sköldkörteln hos barn ackumuleras mycket mer radioaktiv jod än hos vuxna eftersom sköldkörteln hos barn är aktivare.

En särskild grupp är de över en halv miljon män från olika delar av dåvarande Sovjetunionen som kommenderades ut för att rengöra området efter olyckan. De vistades och arbetade i området nära reaktorn i allmänhet 3–4 månader. Hos dem har observerats tecken som tyder på att strålningen kan ha ökat risken för leukemi och möjligen även ökad förekomst av sjukdomar i blodcirkulationsorganen.

Dela denna sida

Kontakt

Kontakt

  • Auvinen Anssi
    Forskningsprofessor tel. +358975988293
  • Salminen Eeva
    Forskningsprofessor tel. +358975988752