Gruvdrift

STUK övervakar med stöd av strålskyddslagen gruvdrift, om den utsätter anställda eller befolkningen för naturlig strålning. Om uran eller torium avskiljs i gruvan, övervakar STUK verksamheten med stöd av kärnenergilagen.

Som uranbrytnings- och malmanrikningsverksamhet betraktas sådan verksamhet, där mängden uran eller torium producerat under ett år överstiger 10 ton eller där den genomsnittliga uran- och toriumhalten i den behandlade malmen överstiger de gränser som ställs i 2 § i kärnenergilagen och den sammanlagda halten uran och torium i de produkter som utgör resultatet från förädlingen är högre än 0,5 kilogram per ton. För gruv- eller anrikningsverksamhet som är avsett för att producera uran eller torium krävs ett tillstånd av statsrådet. För import eller export av uran- eller toriumhaltig malm krävs även ett tillstånd, som beviljas antingen av Strålsäkerhetscentralen eller av utrikesministeriet.

För närvarande finns det inga urangruvor i Finland. I Paukkajanvaara i Eno bröts drygt 30 ton uran i skiftet mellan 1950- och 1960-talet. Som en följd av verksamheten finns det varp och anrikningssand som klart överstiger den naturliga strålningsnivån. Detta avfall omhändertogs i mitten av 1990-talet och år 2001 konstaterade STUK att gruvavfallet hade slutdeponerats på behörigt sätt.

Det är också möjligt att uran tillvaratas i samband med annan gruv- och anrikningsverksamhet. Då är den uranhalt som krävs för en lönsam produktion avsevärt lägre än vid egentlig urangruvdrift, och på motsvarande sätt kan det avfall som uppkommer i verksamheten omhändertas enklare.

Mårtensons dagbrott i PaukkajanvaaraMårtensons dagbrott i Paukkajanvaara i Eno kommun. Paukkajanvaara är Finlands enda anläggning som producerat uran på så stor skala att den kan betraktas som en gruva. I gruvan bröts malm mellan 1958 och 1961.

Ingången till urangruvanIngången till urangruvan och anrikningsverket som verkade i Paukkajanvaara år 1974. Idag är området iståndsatt och det radioaktiva avfallet har begravts.

Annan gruvdrift än urangruvor

Med stöd av strålskyddslagen övervakar STUK gruvdrift också när syftet inte är att producera uran eller torium. Verksamhetsutövaren ska underrätta STUK om omfattande utnyttjande av sådana naturresurser, vars uran- eller toriumhalt är högre än 0,1 kilogram per ton (100 ppm). I detta fall bedömer STUK huruvida verksamheten är strålningsverksamhet i enlighet med 11 § i strålskyddslagen (592/1991) och kan kräva att verksamhetsutövaren lämnar utredningar om exponeringen för strålning i enlighet med 45 § i strålskyddslagen.

Utifrån utredningarna ställer STUK krav på strålsäkerheten i verksamheten. En radiologisk grundtillståndsundersökning och strålningsobservation kan behövas även vid gruvdrift där uran eller torium inte produceras. STUK övervakar gruvdrift, om verksamhet som medför exponering för naturlig strålning kan orsaka en ökning av strålningsexponeringen på över 0,1 millisievert för befolkningen.

Gruvarbetare exponeras för radon

STUK utför regelbundna radongranskningar i samtliga underjordiska gruvor. Extern strålning och radongas exponerar dem som arbetar i urangruvor för strålning. Radon kan vara särskilt problematiskt i underjordiska gruvor, men även i dessa kan arbetsförhållandena göras godtagbara genom att sörja för tillräcklig ventilation och genom att täcka över avfallsområden.

Radonutsläpp från gruvområdet till luften och miljön beror bland annat på malmens uranhalt och brytningsmetoden. Olägenheterna kan minskas med hjälp av god verksamhetsplanering. Radonhalterna späds även snabbt ut i luftströmmar då de flyttas längre bort från gruvområdet.

Radon kan också förekomma i andra underjordiska gruvor än urangruvor. Numera hålls radonhalterna i finländska gruvor under åtgärdsgränsen på 400 Bq/m3.

Dela denna sida

Annanstans på webbplatsen Annanstans på webbplatsen

Kontakt

Kontakt