Förutsättningen för bra röntgenbilder är att röntgenapparaten fungerar på avsett sätt. Röntgenapparatens skick och funktion måste övervakas regelbundet för att bibehålla den säkerhetsnivå som krävs i verksamheten.

Justering av apparat, exponeringsvärden och filtrering

Om röntgenapparaten används för bildtagningar där strålen riktas vertikalt ska röntgenapparaten ha en inställbar ljusmarkeringsgardin. I specialfall, till exempel vid bildtagning på en travbana, kan man i stället för en ljusmarkeringsgardin godkänna en gardin med stegvis inställning och en teleskopriktare som visar strålens centrering eller någon annan anordning med vilken strålen kan riktas till kassetten. Då ska det ur apparaten framgå vilken storlek strålen har på olika bildtagningsavstånd. Strålfältets och ljusmarkeringarnas kanter får inte avvika från varandra på det använda undersökningsavståndet med mer än 1 cm.

Totalfiltreringsvärdet för röntgenrörets primärstrålning ska motsvara minst 1 mm aluminium då rörspänningen är högst 60 kV. Om rörspänningen överskrider 60 kV ska totalfiltreringsvärdet motsvara minst 2 mm aluminium. Strålningens totalfiltreringsvärde ska finnas angivet på rörkåpan.

Vid användning av högsta tillåtna belastning som apparattillverkaren angett, får läckstrålningen genom rörkåpan inte överskrida värdet 1 mSv under en timmes användning på en meters avstånd från fokus.

Upprepningen av stråldoserna ska vara tillräckligt bra så att filmens svärtning hålls oförändrad när man använder samma exponeringsvärden. Variation av svärtningen pekar vanligtvis på en ändring av rörspänningen, -strömmen eller -tiden förutsatt att filmframkallningen är oförändrad.

Filmer, förstärkningsplattor och framkallning påverkar doserna och bildkvaliteten

Filmernas och förstärkningsplattornas sensitivitet påverkar hur stor strålningsmängd som behövs och därmed även doserna till följd av bildtagningen. Ju känsligare filmer och förstärkningsplattor man använder, desto mindre dos behöver man. Nackdelen vid användning av känsliga filmer och förstärkningsplattor kan vara en något sämre bildkvalitet jämfört med användning av mindre känsliga dito.

Vid undersökning av omfångsrika objekt, till exempel bukhålan hos en större hund, rekommenderas vanligtvis användning av känsliga förstärkningsplattor så att oskärpan på grund av rörelse inte ska försämra bilden på grund av lång exponeringstid. Vid dessa bildtagningar kan bildkvaliteten förbättras genom att använda gitter. Vid bildtagning på små ben kan finkorniga kassetter och mammografikassetter vara bra tack vare sin höga upplösningsförmåga. Dessa kassetter lämpar sig emellertid inte nödvändigtvis för rutinartade bildtagningar eftersom de kräver högre exponeringsvärden. Också röntgenapparatens effekt kan vara en begränsande faktor i synnerhet vid undersökning av omfångsrika objekt.

För att minska den spridda strålningen används gitter. Gitter är en platta med tunna blylameller och mellan dessa ett medium som släpper igenom röntgenstrålning. Mediet är vanligtvis aluminium men idag används även kolfiber.

Filmerna kan framkallas antingen för hand eller i maskin. Orsaken till dålig bildkvalitet är oftast felaktig framkallning. Därför är det viktigt att framkallningen övervakas med jämna mellanrum med hjälp av testfilmer framkallade i sensitometer för att upptäcka föråldrande av framkallningsvätskor och plötsliga förändringar i framkallningen. Genom att följa den riktgivande framkallningstiden och -temperaturen samt framkallningsvätskornas blandningsförhållande som tillverkaren av framkallare och fixermedel har angett säkerställer man ett så bra resultat som möjligt. Framkallningsrummet ska vara ljustätt och tillräckligt stort och luftigt för att man ska kunna arbeta i det på ändamålsenligt sätt och så att oframkallade röntgenfilmer inte exponeras eller blir beslöjade vid hantering.

Mer information om detta finns i Guiden om strålsäkerheten vid veterinärmedicinsk röntgenverksamhet.