Skönhetsvård med icke-joniserande strålning

Inom skönhetsvård utnyttjas olika strålningstekniker, såsom lasrar och UV-strålning.

Flera kosmetiska behandlingar grundar sig på bestrålning av huden eller kroppen. Strålningstekniker som används är bland annat laser, pulserande ljus (IPL), radiofrekvent elektromagnetisk strålning (RF), ultraljud, infraröd strålning och ultraviolett strålning. Med dessa tekniker strävar man efter att till exempel avlägsna tatueringar eller hårstrån, förbättra (föryngra) huden, avlägsna fett eller celluliter, härda gelélack eller rengöra huden. Felaktigt utförda behandlingar medför risk för bland annat brännskador och ärrbildningar.

Strålsäkerhetscentralen övervakar användningen av icke-joniserande strålning utanför hälsovårdsinrättningarna i Finland. Verksamhet inom hälsovårdsinrättningarna övervakas i Finland av Valvira.

I tjänster inom skönhetsvård, där man använder icke-joniserande strålning, får maximivärdena för exponering enligt förordning 294/2002 inte överskridas. I förordningen fastställs gränser för laserstrålning och radiofrekvent (RF) strålning. Lasrarna som används i behandlingarna får inte ingå i säkerhetsklass 4 i den europeiska standarden för lasersäkerhet. Den specifika absorptionsnivån för radiofrekvent strålning (lokal SAR) får som medelvärde under en sexminutersperiod inte överskrida gränserna 2 W/kg (huvud och överkropp) eller 4 W/kg (armar och ben) som fastställs i standarden.

Enligt § 5 i konsumentsäkerhetslagen (920/2011) ska verksamhetsutövaren med den omsorgsfullhet och yrkesskicklighet som förhållandena kräver säkerställa att konsumtionsvarorna eller konsumenttjänsterna inte medför fara för någons hälsa eller egendom. Enligt § 2 i strålskyddslagen får den strålning som en individ utsätts för vid användning av strålning och verksamhet som medför exponering för strålning inte överstiga de maximivärden som fastställs genom förordningen (principen om individuellt skydd).

Övervakningen av icke-joniserande strålning grundar sig i regel på strålskyddslagen (592/1991) samt social- och hälsovårdsministeriets förordning (294/2002) om begränsning av befolkningens exponering för icke-joniserande strålning. Maximivärdena och rekommendationerna i förordningen tillämpas inte då en människa avsiktligt exponeras för icke-joniserande strålning vid en undersöknings- eller behandlingsåtgärd som ordinerats av läkare eller i vetenskaplig forskning som är övervakad av läkare och på behörigt sätt är godkänd. Tillstånd för privata hälsovårdsinrättningar beviljas av det lokala regionförvaltningsverket.

Dela denna sida