Kärnvapenprov i atmosfären
I atmosfären har det allt som allt gjorts 512 kärnsprängningar på flera olika testplatser. Största delen av dessa prov gjordes åren 1945–1963. De senaste kärnvapenproven gjordes 1980. I dessa explosioner föddes rikligt med olika radioaktiva ämnen, vars halveringstid varierar mellan några sekunder och tusentals år.
En del av ämnena steg upp i de övre skikten av atmosfären på grund av den kraftiga explosionen, och har så småningom med åren sjunkit ned till marken. I början av 1960-talet kom det mest nedfall från kärnvapenproven efter explosionerna i atmosfären. Med tanke på stråldoser, är de viktigaste ämnena i radioaktivt nedfall cesium-137 och strontium-90. Deras förekomst i jordmånen, livsmedel och människor har man följt med från början av 1960-talet.
Förändringar i finländarnas cesium-137 mängd har man också följt med mätningar gjorda med helkroppsmätare. I mitten av 1960-talet var cesiummängden som störst, men ännu före olyckan i Tjernobyl kunde man mäta små mängder cesium hos människor. Stråldoserna var i medeltal några tiondelars millisievert.
I Finland finns det en viss grupp som cesiumet från nedfallet orsakade en klart större stråldos än de för andra: renmännen i Lappland. De fick cesium med födan. Renarnas höga cesiumhalt berodde på att näringskedjan lav-ren-människa anrikar cesium effektivt. Åren 1955–1985 fick renmännen cesium 137 13 millisievert, alltså 0,4 mSv om året. Ämnen, som ursprungligen kom från kärnvapenprov, fick de sammanlagt 0,3 millisievert, alltså 0,01 mSv om året. Även i dag får renmännen cesium från nedfall från kärnvapenprov ungefär 0,04 mSv om året.
Cesium-137-mängdens förändring i Helsingfors-området 1965–2001. Fram till 1986 kom allt cesium från nedfall från kärnvapenprov gjorda i atmosfären och efter det nästan helt och hållet från nedfallet orsakat av olyckan i Tjernobyl.
