Östersjöns radioaktivitetFinland har varit en föregångare i uppföljningen av Östersjöns radioaktivitet. Radioaktivitetsundersökningen påbörjades redan på slutet av 1950-talet som ett samarbete mellan STUK:s föregångare Radiofysikaliska institutet och Havsforskningsinstitutet. En startbräda för undersökningen var kärnvapenproven som gjordes på Novaja Zemljas markyta på 1950- och 1960-talet. Med åren utvidgades uppföljningen till ett samarbete mellan alla Östersjöländer. Nedfallet från kärnvapenproven spred sig rätt jämnt över Östersjöområdet, och det innehöll huvudsakligen cesium-137 och strontium-90. Det radioaktiva molnet som uppstod till följd av Tjernobylolyckan år 1986 rörde sig med luftströmmarna rakt mot Östersjön och orsakade ett nedfall som spred sig rätt ojämnt. Östersjön fick mer Tjernobylnedfall än jordens övriga havsområden (bl.a. Svarta havet, Medelhavet, Nordsjön, Nordostatlanten). På grund av mängden cesium-137 som nedfallet medförde hör Östersjön tillsammans med Irländska sjön till de mest radioaktivt förorenade havsområdena i världen.  Spridningen av cesium-137 som Tjernobylolyckan orsakade runt Östersjöområdet. Under de drygt tjugo åren som gått sedan olyckan har vattnet i Östersjön blivit renare relativt snabbt då cesiumet sjunkit till havets botten med sedimentmaterialet. Medan de högsta uppmätta halterna av cesium-137 genast efter nedfallet var ca 5000 becquerel per kubikmeter vid vissa kustpunkter i Finska viken och Bottenhavet, var halterna endast en hundradel av det (< 50 Bq/m3) i året 2009. Finska viken har blivit ren något snabbare än Bottenhavet på grund av olika sedimentationshastigheter och effektivare vattenbyte mellan Finska viken och Östersjön.
Varierande halter av cesium-137 vid olika områden av Östersjön under åren 1974-2009. För tillfället är största delen av det cesium-137 som finns i Östersjön begravt i bottensedimenten. Cesiumets lokala fördelning i bottensedimenten följer i stort sett Tjernobylnedfallets spridning.
Halterna av cesium-137 i sedimenten i Östersjön på 2000-talet. Halterna av cesium-137 i fisken i Östersjön är under 50 Bq/kg, alltså tydligt mindre än i insjöfisk. Därför är stråldosen som finländarna får från östersjöfisk liten, d.v.s. några tusendels millisievert per år. I årsrapport STUK-B-103 ingår en sammanfattning av resultaten från strålningsövervakningen av miljön år 2008. I publikationen finns också resultaten från övervakningen av Östersjöns radioaktivitet. STUK är med i den internationella övervakningen av Östersjöns radioaktivitet som görs enligt Helsingforskommissionens rekommendation. TillägsinformationÖvervakning av strålning i miljön i Finland. Årsrapport 2010. STUK-B 132 Radioactivity in the Baltic Sea, 1999-2006. HELCOM thematic assessment. Baltic Sea Environment Proceedings No. 117 (pdf) Uppdaterad 22.5.2012
|
|
